Väl framme i Udaipur hade jag ingen ork kvar. Det var varm och jag trodde jag skulle svimma men nog klarade jag att dra all min packning till hotellet. Det var ett jätte fint hotell med pool och riktig dusch. Jsg la mig på sängen och somna. Låg och vila hela dagen, fick inte behålla nånting så var ingen idé att äta. Jag började få kramper i magen som tillslut kom varje timme och satt i i flera minuter. Vred mig i plågor, vaknade varje timme även på natten av kramperna. Moa och Signhild fick göra utflyker utan mig för jag kunde inte gå nånstans. Tillslut kom doktorn som vi ringt till, han bad mig köpa två mediciner. Han såg ut som en vanlig man med civila kläder och klämde och kände i nån sekund. En av de anställda på hotellet sprang och köpte medicinen till mig, trots att de var Holi Festival. Holi Festival är en stor festival där man kastar färg och vatten på varandra. Moa och Signhild tog sig ut i det medan jag sov ett taag till innan jag gick ner till restaurangen och försökte peta i mig macka och te. Jag som älskar te! Not! Då kom det fram en kille i min ålder och frågade om jag ville sitta med deras gäng. Jag bestämde mig för att äta upp min frukost och sen gå över till dem. Killen var halvt tysk och halv fransk. I gänget var det två fler tyskar, tre australienare och en fransyska. De hade träffats i Indien och var väldigt trevliga. Jag hade fortfarande inte så mycket energi så var inte lika social som jag brukar men lyssnade på deras historier och svarade på frågor. De tyckte jag var jätte modig som gjorde detta själv. Fransyskan och en av australienarna skulle gifta sig, de var lite äldre än resten, runt 28 år. Australiensisk dialekt var lite svår att förstå i början men låtsnade efter ett tag. Tyskarna pratade bättre engelska än väntat. Efter några timmar kände jag mig trött och behövde upp till rummet. Jag sa hejdå till dem men ångrar att jag inte tog deras namn, men var inte pigg så skyller på det. Efter det så blev min mage bättre så åt riktig middag med Moa på kvällen. Vi satt och pratade jätte länge om allt mellan himmel och jord. Det är roligt att vi klickade så bra som vi gjorde.
Morgonen efter åkte vi runt och köpte frukt och godsaker innan vi stannade på en juicebar. Signhild kände ägaren som vi sedan åkte hem till. Han sades ha övernaturliga krafter men han sa det inte till vem som helst. Vi följde med honom upp till hans tempel där Moa och Signhild bad för sin familj, frukten och godsakerna offrades till guden Kali. Han sa att ena familje medlemmen skulle bli bättre redan nu medan den andra skulle det ta längre tid för. Det var väldigt intressant att se och Familjen var jätte trevliga och gulliga. Nästa dag gick vi på stan med hans fru innan hon bjöd på mat. Maten var stark men god, palak paneer kallas den. Barnen deras var ursöta, lite Elias liknande den ena.
När vi kom tillbaka till hotellet packade vi och jag badade i poolen. Måste ju bada när man är utomlands! Hade tänkt göra det tidigare men hade inte ork då. Efter dundermedicinerna var det mycket bättre. På kvällen sen var det bara att åka tåg till Delhi. Sovtåg även denna gång men utan sängkläder. Sov med ryggsäcken som kudde, kramade kameraväskan och hade sjalen som täcke. Svinkallt var det då folk tyckte det var roligt att ha dörrarna öppna ut. Ingen säkerhet i indien heller. Det tog 12 timmar och vi tog en minibuss till flygplatsen. Väl på flygplatsen fick vi vänta ett x antal timmar. Vi åt på Costa Coffee och en av servitörerna där flirtade med mig, suck. Växlade till lite mynt till min samling innan vi klev på planet. Moa och jag köpte Häagen-Dazs glass innan också. Flygplatsen är sjukt stor att det tog en kvart att gå från taxfreen till gaten men rullband. Sen var det bara att säga hej då Indien och hej till Finland innan Bromma-Sverige!
Mamma grät när hon krama mig. Peter, Ida och Ebba var också där och välkomnade mig hem. På vägen hem åt vi kinamat och sushi. Klockan 22 däckade jag i min säng och den kändes som himmelriket! Skönt att vara hemma igen!

Denna resa har varit den bästa jag gjort, jag är så glad att jag gjorde detta. Jag har vuxit så mycket som person och lärt mig vara mer självständig. Jämfört med barnen i Banjara känner jag att jag uppskattar mer hemma. Jag har träffat så mycket fantastiska människor och lärt mig så mycket. Alla borde göra detta, du får mer än vad du ger!

 

Framme i Jaisalmer stod det massa män som hoppa på en och ville att man skulle åka med dem. Så himla jobbiga att man måste bli arg! De bara tar ens väska och går iväg, skriker "Madam, madam, madam!". Vi åkte bil med en indisk man som Signhild känner. Han äger ett hotell i Jaisalmer och bygger ett till. Han syster är gift med den rikaste mannen i Jaisalmer. Vi fick ett stort rum med en dubbelsäng, en enkelsäng och balkong. Hotellet låg inte långt från shoppingen. Först hittade inte jag och Moa dit. Vi sprang runt med indier som sålde frukt och grönt och annat onödigt. Det var så otroligt varmt att vi inte orkade vara ute ändå. Man var ju tvungen att gå i långbyxor och tshirt.
I Jaisalmer shoppade vi, åt middag hos en indisk familj, var på kamelsafari i öknen med riktiga sanddynor, blev bjudna på mat av hotellägaren, åka tre på en motorcykel utan hjälm, gå runt uppe i ett fort och massa annat skoj.
Middagen hemma hos Hotellägarens familj var väldigt spännande. Alla var jätte trevliga och hälsade på oss. Döttrarna var väldigt väluppfostrade och tysta, medan sonen sprang runt och lekte. De enda de sa var att han var olydig och sen inte göra nått åt det. Männen står väl högre upp än kvinnorna sorgligt nog. Signhild, jag och Moa satt på en madrass på golvet som var som en soffa. Vi blev serverade mat i massa småskålar och bröd medan familjen tittade på medan vi åt. Inte direkt europeisk mat, väldigt speciell men de hade dragit ner på kryddorna åt oss. Vi fick bakelser efteråt också så man var väldigt mätt efteråt. Buttermilk och nån tablett som skulle hjälpa matsmältningen var ingen höjdare. Sen fick vi henna tatueringar av döttrarna. Vi gick hem när de skulle äta. De var en ganska rik familj men de syns inte på husen. Dem är fortfarande låg standard, ser inte mycket ut för världen.
På kamelsafarit åkte vi till Kuldhara Village som är en ruinstad. Staden är från 1200-talet och rasade samman på 1700-talet över en natt. Vi fotade lite där innan vi åkte till kamelerna. Det konstiga var att vi typ sprang hela vägen till sanddynorna. Så turen var över på en halvtimme fast den skulle vara 2 timmar så vi orkade inte vänta på solnedgången, och tur var väl de för det var ingen. Det var för molnigt. Men vi sprang runt i öknen och fotade istället, jobbigt att trampa sand ska ni veta. Tälten där vi sov var som hotellrum med dusch och toalett, men världens hårdaste sängar. Utomhus fans en scen där det var musik, dans och uppvisningar. Maten var väldigt stark så åt mest annorunda chips och grönsaker. Var mysigt där, men på natten började jag få ont i magen och vaknade många gånger. När vi åkte till hotellet satt det fortfarnde kvar. Det vägrade försvinna.
Sista dagen i Jaisalmer postade jag de sista vykorten. För att köpa frimärken behövde man göra de på postkontoret. Vi följde med en kille som var anställd av hotellet dit. Han pratade inte engelska och det verkade inte posten göra heller. Han bara gick därifrån när jag började prata. Men när en annan kille från hotellet som kunde lite engelska kom så prata han visst engelska och satte på frimärkerna. Knäppa indier! Postkontoret var enormt jämfört med andra hus i indien. Sen fick Moa och jag åka på mannens motorcykel till hotellet. Indier på gatan gjorde tummen upp till honom.
Uppe i fortet fanns massa affärer med roliga saker. Moa och jag köpte en pizza som tog hundra år men smakade gott. På ett fik fanns en rolig gubbe som var australien inspirerad och hade inga hämningar. Han bara pratade på om allt med alla. Knäpp gubbe! På vägen ner utbrast en ung kille på motorcykel "Wow, Shakira!" så fort han såg mig. Jag och Moa trodde vi skulle dö av skratt. Att jag är lik Kristen Stewart kan jag köpa men Shakira är från Colombia! Indier asså.
Signhild hade tittat fel på tåget igen och vi åkte kl 23 fast hon sagt 17. Men det gjorde inget för hade så ont i magen. Vi fick skjuts till tåget och hade liggvagn med AC och sängkläder. Fick ligga och krama om mina väskor den natten för att ingen skulle sno dem. På morgonen bytte vi till buss i Jodhpur för att komma fram till Udaipur. Tror det var den värsta resan jag gjort för hade så ont i magen och mådde super illa. Sjuk igen såklart, min kropp gillar inte Indien. Bussen var försenad men var intressant att se för var mycket fin natur och lite sjöar. Vi var framme i Udaipur på eftermiddagen.

 

Jag trodde jag skulle få åka i början på denna vecka men ser ut som att vi stannar längre. I måndags började jag bli bättre på kvällen och gick ner i commonroom för det var Li, Christinas och rommie Amandas sista kväll. De hade beställt öl och vi satt och pratade och spelade Tarzan (en typ förfest lek). Guiderna var med och jag tror inte jag skrattat så mycket på länge. Var en väldigt rolig och lite spännande kväll. När jag gick in till mitt rum märkte jag till min förskräckelse flygande larver i hela hallen! De var typ en halv decimeter långa och flög! Jag och Moa skrek så Emma kom och döda dem. Pratade sen lite med roomie innan vi somna. Kommer sakna henne så mycket! Men vi får se till att hålla kontakten.
På tisdag åkte de efter frukost, sen var det ingen Banjara för strejk. Så vi bara satt på campen, jag, Moa och Emma, kände oss väldigt ensamma och utan något att göra. Var så tomt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Men vi sysselsatte oss i alla fall.
Onsdag var den sista dagen med två av guiderna men trodde att alla skulle försvinna då. Med bara tre volontärer gick arbetet på Banjara mycket långsammare och slutade med att jag satt själv i kindergarten med Meher, Bipasha och de andra barnen. Jag har ju varit här längst och vet hur det fungerar. Sen fick jag ett uppdrag av en guide att titta till en flicka om hon mår bättre nästa morgon. Kruxet är att folk kan inte engelska så jag kan kommunicera med dem, och jag kan inte hindi som dom kan. Den som skulle översätta var en man som jag aldrig pratat med eller en kvinna som jag inte förstod vem det var. Var väldigt orolig över hur detta skulle sluta tills kvällen då en annan guide sa att han skulle vara med nästa dag och kunde hjälpa mig. Vilken tur! Den kvällen sa vi hejdå till de andra två guiderna som sluta (eller vi fick bara krama en hejdå för den andra var inte i commonroom och de åkte tidigt dagen efter så blev typ inget hejdå). Var väldigt tråkigt, har umgåtts med dem nästan konstant i 6 veckor. Men livet går vidare.
Torsdagen var sista dagen på Banjara med barnen. Morgon ritualen blev halvdann pga så få volontärer och guider men det funkade. Barnen fick kakor och blev alldeles galna. Två barn tiggde mat från mig som jag matade de undernärda med, så de tryckte ner fingret i gröten ett x antal gånger att jag blev förbannad och puttade bort dem och skrek nej typ konstant. Bra sista dag? Njaa...
Han inte säga hejdå till en av mina favoriter för att den andra skulle dricka vatten jääääätte länge i min famn. Men det kändes inte så illa ändå. Känns som jag redan fått mitt avslut och vill vidare nu. Imorgon ska vi vidare också, med Moa och Signhild. Jag packade det mesta på torsdagen, rensade och tvättade. Kändes konstigt att packa ihop det liv man haft i nästan 7 veckor här men vill ändå vidare. Vi sa hejdå till den tredje guiden och önskade lycka till med hans prov. Blev väldigt tomt den kvällen utan guider.
På fredagen åkte vi efter lunch. En ny tjej Jennifer kom efter frukost, hon hade varit i Thailand innan. Hon hade varit där min syster är.
Vi skrev slutrapport och i gästboken, packade det sista och åt lunch. Sen var det bara att ta packningen till tuktuken och vinka av de sista som var på campen. Sen bar det av till bussen till Jaipur. I Jaipur fick vi vänta ett tag för Signhild hade läst fel på tiden till den andra bussen. Men det gjorde ingenting, vi åt och pratade lite längre bara. På kvällen åkte vi sovbuss som bar av mot Jaisalmer. Jag och Moa delade sovkupé medan Signhild hade en egen. Ska bli spännande att se vad som händer i Jaisalmer!