Väl framme i Udaipur hade jag ingen ork kvar. Det var varm och jag trodde jag skulle svimma men nog klarade jag att dra all min packning till hotellet. Det var ett jätte fint hotell med pool och riktig dusch. Jsg la mig på sängen och somna. Låg och vila hela dagen, fick inte behålla nånting så var ingen idé att äta. Jag började få kramper i magen som tillslut kom varje timme och satt i i flera minuter. Vred mig i plågor, vaknade varje timme även på natten av kramperna. Moa och Signhild fick göra utflyker utan mig för jag kunde inte gå nånstans. Tillslut kom doktorn som vi ringt till, han bad mig köpa två mediciner. Han såg ut som en vanlig man med civila kläder och klämde och kände i nån sekund. En av de anställda på hotellet sprang och köpte medicinen till mig, trots att de var Holi Festival. Holi Festival är en stor festival där man kastar färg och vatten på varandra. Moa och Signhild tog sig ut i det medan jag sov ett taag till innan jag gick ner till restaurangen och försökte peta i mig macka och te. Jag som älskar te! Not! Då kom det fram en kille i min ålder och frågade om jag ville sitta med deras gäng. Jag bestämde mig för att äta upp min frukost och sen gå över till dem. Killen var halvt tysk och halv fransk. I gänget var det två fler tyskar, tre australienare och en fransyska. De hade träffats i Indien och var väldigt trevliga. Jag hade fortfarande inte så mycket energi så var inte lika social som jag brukar men lyssnade på deras historier och svarade på frågor. De tyckte jag var jätte modig som gjorde detta själv. Fransyskan och en av australienarna skulle gifta sig, de var lite äldre än resten, runt 28 år. Australiensisk dialekt var lite svår att förstå i början men låtsnade efter ett tag. Tyskarna pratade bättre engelska än väntat. Efter några timmar kände jag mig trött och behövde upp till rummet. Jag sa hejdå till dem men ångrar att jag inte tog deras namn, men var inte pigg så skyller på det. Efter det så blev min mage bättre så åt riktig middag med Moa på kvällen. Vi satt och pratade jätte länge om allt mellan himmel och jord. Det är roligt att vi klickade så bra som vi gjorde.
Morgonen efter åkte vi runt och köpte frukt och godsaker innan vi stannade på en juicebar. Signhild kände ägaren som vi sedan åkte hem till. Han sades ha övernaturliga krafter men han sa det inte till vem som helst. Vi följde med honom upp till hans tempel där Moa och Signhild bad för sin familj, frukten och godsakerna offrades till guden Kali. Han sa att ena familje medlemmen skulle bli bättre redan nu medan den andra skulle det ta längre tid för. Det var väldigt intressant att se och Familjen var jätte trevliga och gulliga. Nästa dag gick vi på stan med hans fru innan hon bjöd på mat. Maten var stark men god, palak paneer kallas den. Barnen deras var ursöta, lite Elias liknande den ena.
När vi kom tillbaka till hotellet packade vi och jag badade i poolen. Måste ju bada när man är utomlands! Hade tänkt göra det tidigare men hade inte ork då. Efter dundermedicinerna var det mycket bättre. På kvällen sen var det bara att åka tåg till Delhi. Sovtåg även denna gång men utan sängkläder. Sov med ryggsäcken som kudde, kramade kameraväskan och hade sjalen som täcke. Svinkallt var det då folk tyckte det var roligt att ha dörrarna öppna ut. Ingen säkerhet i indien heller. Det tog 12 timmar och vi tog en minibuss till flygplatsen. Väl på flygplatsen fick vi vänta ett x antal timmar. Vi åt på Costa Coffee och en av servitörerna där flirtade med mig, suck. Växlade till lite mynt till min samling innan vi klev på planet. Moa och jag köpte Häagen-Dazs glass innan också. Flygplatsen är sjukt stor att det tog en kvart att gå från taxfreen till gaten men rullband. Sen var det bara att säga hej då Indien och hej till Finland innan Bromma-Sverige!
Mamma grät när hon krama mig. Peter, Ida och Ebba var också där och välkomnade mig hem. På vägen hem åt vi kinamat och sushi. Klockan 22 däckade jag i min säng och den kändes som himmelriket! Skönt att vara hemma igen!

Denna resa har varit den bästa jag gjort, jag är så glad att jag gjorde detta. Jag har vuxit så mycket som person och lärt mig vara mer självständig. Jämfört med barnen i Banjara känner jag att jag uppskattar mer hemma. Jag har träffat så mycket fantastiska människor och lärt mig så mycket. Alla borde göra detta, du får mer än vad du ger!